feminist killjoy.
Kära kära kära ni.
Såhär är det; jag orkar inte gulla runt med små kärleksdikter längre, jag har ingen kamera för den blev snodd och jag vet fan inte vad jag ska skriva om här längre. Det känns som ett tomt, ekande forum som bara står still. Och det känns ju elakt mot er att aldrig uppdatera (jag vet själv hur arg jag blir åh ba MEN UPPDATERA RÅÅÅ).
Men så tänkte jag, nej. Det finns någonting som jag vill skriva om, någonting som jag vill diskutera. Någonting som jag brinner för och någonting som jag strider för.
FE-MI-NISM!
U heard me.
Så då tänkte jag, vad nice det skulle vara med ett nytt forum som inte står tomt och ekande utan som fylls av pepp diskussion information osvosvosv!!!
Följ med HIT.
Det kommer bli askul och till mina läsare som ba åh va nej feminism tråkigt, ni kan va tråkiga. Feminism är askul. Och aktuellt. Och berör alla!!!
http://feministkilljoy.blogg.se/ diz iz where magic happens. följ med alla rosknoppar så krossar vi patriarkatet!
re:
Gud jag är så äckligt trött på allt runtom mig. Precis allt. Vad gör man då? Vad gör ni?
om vintern.
Blöta skor och frissigt elektriskt hår och böcker med så trista rubriker att man blir ledsen över att ens behöva lära sig vad det står om i dom och kyla och att alla är så förvirrade och bara va.
För exakt ett år sen skrev jag:
"Jag mår inte så himla bra just nu, så det är därför bloggen liksom inte prioriteras speciellt mycket.
Och det är kring exstensiella frågor, det sociala, vad jag gör, hur jag gör det, och varför, som snurrar runt i en oändlig tankebana i min skalle. Bland annat."
& jag tänker att jahapp fan vad vintern alltid ska vara snål med nya känslor nya äventyr och nya minnen; det blir alltid detsamma. Livskris ultimate x2. Och man bara sitter och vääääääntar på vååååren. Vintern är cirkus 3 månader mörker året om, mörker & väntan. Förstår ni att jag väntat 54 månader i mitt liv. 54 månader -> 1620 dagar. På lite ljus och värme. Och jag läste någon gång att man lever 27 000 dagar. Sen kanske det är mindre för jag hoppas att jag inte var så här uttråkad när jag var sådär 1-2-3-4-5 år. MEN ÄNDÅ tänker jag. Spelar ingen roll kanske om man köper blommor värmeljus skriver vinterguider det slutar oftast med avslagen öl huvudvärk mörker trötthet och stress. Vill ligga i Kyoto under ett täcke och vila, dricka lite te och pyssla om någon sådär åh-jag-smälter fin trädgård, med små perfekta tallar ni vet. Så även om jag köpte en polaroidkamera och liljor och mentolcigg och blev blond (ja jag är blond nu hörni) den här vintern så sitter jag ändå här, skriver samma januari-text och tänker att det kanske förevigt varje år blir en januari-text om jag bor i ett sånt här land med mörker och kyla. Man kanske inte skriver januari-texter på Bahamas, man kanske bara är glad och fräknig och gör roliga saker typ:
Och så funderar jag på om ens vinter-sargade hjärta varje april vaknar upp efter att ha gått i ide och säger "HURRA för jordgubbar och nakenbad och kräftor och kreativitet och livsglädje!".
För hörni vänner, nu ska vi bara klara av sisådär 60 dagar till av det här och sen firar vi att vi klarade det igen. Vi kommer att ha klarat av den här årliga skiten, igen!!!
2012.
Kysst de mest ångestladdade kyssarna kanske någonsin,
åkt och flytt fältet bilarna tunnelbanorna allt till prag, där rökte vi cigaretter och dämpade ångest med kärlek äventyr dans och bästa resan någonsin
åkt och flytt fältet igen till new york, vandrat runt i williamsburg, lower east alldeles ensam, hittade ett café där det fanns polariodbilder på små hundar i partyhattar på nyår tjugohundranågonting, skrev en lista där på vad jag vill göra i mitt liv, fragment är att jag vill ha växthus, kärlek och tokyo
åkt och flytt fältet till berlin, dansat ännu mer och känt något mer äkta, mer genuint och mer läskigt, är det så här det blir sen? kokade ägg, rökte på innergården, rökte på, rökte på klubbar
Så tänker man att det är lätt att romantisera saker, som exempelvis en natt klockan 5 i juni, det regnade och jag var 17 år och provade nått nytt
Och jag tänker, jag vill ha all that shit med franska balkonger, takterasser, örter, cigaretter, vindruvor
För annars vill jag inte ha någonting alls
Skulle sammanfatta det här långa omtumlande året som varit så stort och det gick inte, varje månad var så jävla speciell och fan gör det inte mig speciell men jag menar bara. att jag inte vet riktigt.
Nu rycker det i mina uttråkade ben som MÅSTE få vår och en till resa och jag vill bara komma bort från för ljus öl, vindar, alla tråkiga appar som man spenderar tid på
Eftersom jag inte kan få berlin 1920/london 1963 så får jag amsterdam 2013, eller var vi nu ska flytta
Och då slipper jag inte bara bilarna tunnelbanorna allt här utan mina ben får springa på nya äventyr och jag skiter i om det är så jävla töntigt att romantisera och att röka.
Så länge jag har andra städer och mina vänner och äventyr runt hörnet så är det bra
Det var min årsresumé
feminismens historia.
http://www.svtplay.se/video/602875/feminismens-historia
Titta! Viktigt viktigt viktigt!
Puss
vimplar.
Idag var en sådan dag där man åker från skolan till Vingårda för att äta bästa hamburgaren och för att sedan åka hem och egentligen behöva plugga, men där man istället gör vimplar. Typ, ja, precis en sådan dag. Jag har velat göra en vimpel hur länge som helst, det är ju inte speciellt svårt eller dyrt liksom. Och så är dom megafina. Tänkte att jag skulle visa hur jag gjorde, man kan nog göra på tusen olika sätt men såhär gjorde jag:
♥Jag köpte 3 olika pappersark på Panduro för cirkus 20 spänn styck, sedan mätte jag 15x15cm och klippte ut 4 stycken vimplar av varje färg. Det man behöver är pappersark, papperslim, sax, penna och linjal.
♥Sedan mätte jag 1,5cm ned på vimpeln, drog ett streck, vek vimpeln på strecket och vek upp den.
♥Limmade från toppen till kanske 1 cm under strecket, sedan la jag bomullstråden i vecket och limmade mer, sen vikte jag ned vimpeln igen! Rörigt det blev nu heh. Men lätt som en plätt.
♥Första vimpeln klar! Jag hade 2cm avstånd från varje vimpel.
♥Så nu hänger den på min vägg! Jättedålig bild för övrigt, den är mycket finare i verkligheten.
♥Sedan skadar det ju inte att ha fina pioner på skrivbordet heller.
saker jag gillar just nu.
♥ Tucker the dog.
♥60's blue wool coat från etsy
♥60's mod shift dress, också från etsy.
♥Friendly Seal.
♥Beagle Dog with 4 balls.
varför jag är feminist och varför feminism är viktigt, plus en massa info.
Feminist. Ordet klangar inte lika bra nu som det gjorde förr. Idag blir ordet påhoppat av "jämställdister", antifeminister och folk som bara inte riktigt vet. Feminismen idag anses vara utom dess tid, föråldrad. Jag läser fler och fler texter i DN där både kvinnor och män kritiserar feminismen och anser att den hade sina skäl på 60-talet, men att den nu är alldeles för extrem. Detta gör mig så förbannat ledsen, och ni som läst min blogg ett längre tag vet om att jag är en feminist som gärna tar debatten (speciellt vet väl mina vänner det). Och ni som är feminister där ute, gör det också. Vi måste säga ifrån och berätta och diskutera och argumentera och visa vad feminism är och varför det är bra. Till er som inte riktigt vet/vill veta/inte vill veta/är antifeminister: läs.
Feminismen växte fram på 70-talet när kvinnor insåg att de inte både kunde ha karriär och familj; för om de valde familjen var de tvunga att bli hemmafruar (oftast). Detta satte igång en våg och som ni kanske vet så pågick redan en grön (miljömedveten) och röd (socialistisk) våg i väst. Trycket blev enormt och kvinnor brände behåar och kunde bestämma om de ville bli gravida eller ej när de knullade. De kunde knulla för att det var skönt!
Men idag är feminismen kritiserad. Där den är hyllad; där är den hyllad, men där den blir kritiserad; där blir den verkligen kritiserad. Och kritiken växer. Denna kritik ser jag oftast:
1. "Feminismen handlar bara om kvinnor och inte om män!"
Ja, precis så är det. Feminismen handlar om att kvinnor ska bli exakt lika jämställda i samhället som män. Kvinnor är förtryckta, och JA, män är också förtryckta, men inte på samma sätt och inte i ett lika hårt stryptag. Feminismen handlar om kvinnors rättigheter och så är det bara. Kvinnor är främst undergivna män i:
- Löner. Kvinnor tjänar mindre än män. (läs t.ex här)
- Våldet. Mäns våld mot kvinnor. (läs t.ex här)
- Familjen. Kvinnor måste oftare välja att stanna hemma med barn och ge upp deras karriär, än vad män gör. (tips: läs en väldigt bra bok som heter "Kvinnor, män och karriärer" av Anita Göransson!)
2. "Feminister hatar män!"
Nej, feminister hatar inte män. Feminister vill att alla ska ha lika rättigheter, och det är oftast män som kommer med kritiken till detta; därav kan jag nog förstå att kritiken mot män blir större. Men feminister hatar inte män, feminister hatar att män har det bättre (generellt sätt) i samhället.
3. "Alla feminister är radikala feminister!"
För det första; nej. För det andra; vet folk ens om vad radikalfeminism är?
"Förledet radikal- i radikalfeminism härrör från latinets rādīx, rot, och syftar på att radikalfeminismen i sin teoribildning söker roten eller ursprunget till kvinnors underordning, och finner den i patriarkala relationer könen emellan. Eftersom ordet "radikal" i politiska sammanhang vanligen har en annan betydelse, där det är liktydigt med "extrem", har ordet radikalfemininsm de senaste åren i Sverige kommit att få en mycket negativ klang, trots att den inte handlar om någon extrem falang av feminismen utan om en av dess huvudgrenar." (Wikipedia)
"Radikalfeminister" (som vi kallar det) vill inte döda män heller. Jag lovar. Kanske någon brud 2004 som var med på huvudsidan på Aftonbladet som hade blivit intervjuad av en journalist som... Alltså. Fega antifeminister idag (bland annat när jag disukterade med SDU:s ordförande William Hane) tar extrema exempel för att skapa ett motstånd till feminismen. Det gör mig ledsen och arg. Jag vet att det finns feminister som säger att de hatar män, men dom är så himla himla få och dom får sån himla stor plats i media. Visst, dom som skriker högst syns mest, men ändå. Det skapar tyvärr en skev syn av vad feminism är.
Kan vem som helst vara feminist?
Ja! Du är feminist om du tror på allas lika rätt i samhället!
Måste man sluta raka sig om man blir feminist?
Nej! Du kan bryta mediernas & samhällets norm och budskap till dig (eftersom att du ser t.ex reklamer ur ett mer kritiskt perspektiv), och du kan därav känna efter själv vad som känns bäst. Trivs du i att raka benen, gör det. Trivs du med att lägga rakhyveln åt sidan, gör det. Skillnaden här är att du gör valet för dig, inte för någon annan. Du ska trivas med dig själv.
Hur blir man feminist?
Feminism är liksom ingen tro, det är en ideologi. Det är inget man blir, vips, sådär över en natt. Feminism är något man tycker känns rätt och som man tycker behövs i samhället. Det kan vara allt ifrån att våga säga ifrån när en kille taffsar, till att bli medlem i Feministiskt Intiativ, osv.
Jag hoppas att ni där ute fick ut någonting av min text. Om inte, så har ni iallafall läst massa bra grejer att veta om feminismen. Om ni har frågor så är det bara att kommentera! Slutligen så vill jag påpeka att jag inte ser mig själv som någon profet med ett heligt budskap som ska värva alla människor i världen, utan jag vill mest visa varför feminism är bra. Jag vet inte allt som finns att veta om feminism, men det viktiga för mig är att få folk att bli medvetna om varför det är bra. För det är det. Feminism är bäst, inget protest.
60-talet.
Idag har jag bakat världens godaste bröd, druckit kaffe i 3 timmar i min pyjamas & romantiserat 60-talet. Alltså det finns ju jättemycket skit med 60-talet jag vet jag vet, men det som var fint var bara så.himla.fint. Här är lite fina saker som jag hittat:
♥Go go-dancing på The Whiskey A Go-go, typ en klubb som var megakänd & låg i Hollywood.
♥Lite mer dans från Gazzarri's.
♥Alltså allt med den här videon/låten.
♥Det här är en intervju med tyska gogo-dansare och hela intervjun är på tyska & jag fattar ingenting (den finns dock översatt på engelska om man klickar på info-fliken) men det spelar ingen roll för dom är så fina!
♥En massa coola människor på fina cafén i London under 50 & 60-talet.
♥Och obligatoriskt- woodstock!
quelqu'un m'a dit
På fredag fyller jag 18 år, hurra hurra för mig i förskott. Jag ska dricka en massa drinkar och ha på mig denna fantastiska klänning som jag fick hem idag. Den är i ull och är gjord på 60-talet i England och jag kan inte sluta känna på den, den är bäst i världen bara. Annars? Jo, jag och Hevin har posat framför Photo Booth i skolan. Och juste ja, jag har skaffat glasögon. Fast bara läsglasögon alltså. Tada!
Puss!
analogt från berlin, tidiga morgnar & så.
om honom.
Okej. Det här inlägget känns läskigt och främmande och konstigt att skriva, men jag vill göra det ändå.
Världens bästa etthundraåttiofem centimeter med bästa käkbenen och finaste hårslingan och vackraste amorbågen och längsta armarna och plattaste fötterna. Jag tänker att kärlek kan vara så djup, men att den här är djupast. Som om det var, är, kommer vara självklart. Är så himla kär bara, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Biter på naglarna, det har jag aldrig gjort förut (fast bara mitt högra pekfinger, men ändå). Känner mig nära allt bara. Som om allt vore på samma nivå och symmetriskt. När jag inte fick honom så levade jag efter någon slags preferentialism och det var inte riktigt min grej äsch jag vet inte vad jag ska skriva. Men har dom bästa axlarna och öronen och ögonen och allt. Så ni vet.
berlin & andra gator.
Vi bokade impulsivt en resa till Berlin i sommras. 4 nätter i en stad vi inte hade besökt tillsammans förut.
Jag saknar det så mycket; varför är det alltid så att när man reser, så reflekterar man alltid och uppmärksammar det i efterhand.
Jag saknar att gå längs gator man aldrig gått på förut, jag saknar den fantastiska soppan på veganbutiken, jag saknar att se Frida sitta i spetsbehå i fönstret som för sig själv mumlar hur fint det är där nere på gatan, jag saknar att bli full på någon av alla miljontals barer och ramla ut & in på ställen och bara känna sig helt jävla fri inför precis allt, jag saknar att dansa i exakt samma rörelse 5 timmar i sträck på bästa Berghain, jag saknar att sitta på baren där Helena slöt sina ögon och sjöng med till varenda Lykke Li-låt med en cigarett i mungipan. Jag har bara insett att jag liksom går runt i ett tjockt töcken här i Stockholm. Inte för att jag är olycklig; det är jag inte. Jag har dom bästa runt mig. Men det är bara det att jag är så bunden till allt. Jag har gått på nästan alla gator, på varje malm finns det minst tio personer som jag aldrig mer vill se igen, jag röker samma morgoncigaretter och samma fyllecigaretter. Är rädd för att vara för ärlig, jag gör mig själv så ledsen då. För antingen så känner jag mig tråkig och instängd, eller bara överrumplad över att allt är så simpelt.
Men så tänker jag, att om ett år, så bor jag och mina vänner i en knarrig lägenhet i kanske Paris eller Amsterdam och röker andra sorts cigaretter, kanske med jordgubbssmak, och går på helt nya gator. Sådant får mitt hjärta att slå snabbare.
bonsaiträd.
Finaste bästa trädet, typ. Har gått & drömt om att få ha ett sådant i snart 2 år nu. Jag har letat på växthus-butiker otaliga gånger och det slutar alltid upp med att jag får nöja mig med google. För er som inte vet vad ett bonsaiträd är (inte för att jag är expert) så är det ett asiatiskt träd som är väldigt litet och gulligt. Bonsai betyder just "trä på bricka" på japanska (hur fint är inte det egentligen?). Det kan växa i tiotals år, lite beroende på vilken sort trädet är. Man kan ha både utomhus&inomhus-bonsai, barr/löv-bonsai, bonsai med rhododendron-blommor, och så vidare i typ all oändlighet. Jag blir lätt rastlös av projekt som involverar min kreativitet, då dom projekten på någon slags nivå alltid blir klara. Det är det som är så fint med bonsaiträd, dom växer ju och lever och förändras hela tiden, tills man tröttnar på att ta hand om dom (eller tills dom levt en massa massa år). Man måste ju vattna den, duscha den, rengöra den, beskära den, linda den och typ ta hand om den pedantiskt. Liksom inte vattna en gång i månaden och typ ta bort vissna blad.
Så, ialla fall, i söndags hittade jag ÄNTLIGEN mitt första bonsaiträd! Den sorten som jag har heter Bougainvillea (eller Trillingblomma) och består av relativt ljus bark och ljusgröna, ovala blad. Från mars-juni (ca) så blommar trädet och bladen blir rosa eller lila, beroende på bladens storlek. Det är alltså en inomhus-bonsai jag har, man kan inte ha en utomhus-bonsai inomhus. Blir helt loco då. Det första jag gjorde när jag tog hem mitt bonsai-träd var att (förutom att instagramma det, då) läsa på lite om just min sort och hur man behandlar den. Idag när jag kom hem från skolan så satt jag i två timmar och knipsade och penslade och pillade och sprejade och lindade. Det var så pilligt och kul och jag tror att jag är kär i ett träd. Bonsaisexuell? Eh? Hm. Såhär såg det ut;
Det var inte så förbaskat dyrt som man kan tro. 179kr på Plantagen inklusive krukan. Så spring & köp så kan vi nörda växter tillsammans!
min sommar.
Min sommar har varit så himla annorlunda alla andra jag någonsin upplevt. Kanske beror det på att vädret varit extra kallt och regnigt. Kanske beror det på att det faktiskt var det sista riktiga sommarlovet i mitt liv. Jag har dansat så många nätter, klockan 6 på morgonen vid en spegelblank sjö, på svettiga dansgolv och i varma publikhav. Jag har upplevt saker som har vänt upp&ner på allt, jag har fått intryck som inte riktigt kan beskrivas, jag har blivit kär och hånglat en massvis, jag har varit i Berlin och jag har varit på Way Out West. Att dansa på Berghain, att se Kraftwerk, att bara känna livet skölja över en. Att växa så mycket på så kort tid. Jag har varit med om så mycket äventyr, men framför allt har jag bara börjat känna annorlunda inför allt. Den sociala pressen är som bortblåst; jag gör precis vad fan jag vill på en fredagskväll; med mitt liv; med allt. Jag känner att jag är så besviken på tiden jag lever i; vad folk strävar efter och vad folk vill ha. Jag vill bara bo i en lägenhet med mina bästa och kramas och äta nudlar och dansa. I tusen olika städer. Kan jobba på café livet ut. Förstår ingenting med utbildning, jag begriper inte meritpoäng, civilekonomer och jurister. Jag begriper inte Cosmopolitan, Kissie och Dessie. Jag känner mig ibland så ensam, men oftast så mycket mer nära dom jag älskar mest; jag undrar om jag bara är en till tonåring med socialistiska komplex. Jag hatar världen och vill göra någonting åt allt men jag vill samtidigt lägga mig under täcket och blunda. Bygga ett hus i skogen. Odla egna rotfrukter. Läsa böcker.
Jag vet inte, jag vet bara inte.
